Ahltin's Pyssling är en albino campbellshane, vars ägare inte ville ha kvar honom längre. Hen trodde att avlivning kanske var enda utvägen då han var väldigt aggressiv och stressad, enligt fd ägaren.
Utdrag från beskrivningen av Pysslings problembeteende:
"..Jag måste ha tjocka handskar för att plocka upp honom och hantera han utan att riskera att bli biten. Han blir så stressad vid hantering att han kissar/bajsar på sig. Att klippa hans klor är kaos. Jagar min hand när jag lägger ner den. Mobbar den äldsta i flocken. Han har inte diabetes, sår eller något som jag kan se som orsakar hans vassa temperament. Sista utvägen tyvärr är avlivning, vilket jag verkligen inte vill göra. Han är ju fin och frisk annars..."
Pyssling var på väg tillbaka till sin uppfödare, men pga olika omständigheter kunde hon inte delta på SM i Uppsala som det var tänkt från början, så Pysslings ägare blev mer desperat, så jag erbjöd mig att ta hand om honom - gratis, såklart - och se ifall jag kunde "rehabba" honom och detta arbete har gått över förväntan.
Fakta:
Campbells är en hamsterart som vaktar revir, dvs sin bur. Det innebär att de efter könsmognad/tonårsperiod vid ungefär 8 veckors ålder kan börja attackera "hot", dvs händer etc som sätts ner i buren. Detta är alltså ett naturligt beteende, men många hamsterägare blir "chockade" eftersom hamstern tidigare varit "så snäll".
Alla Campbellsuppfödare kan råka ut för detta, och en del väljer att skylla det på "linjer", på felaktig/bristande hantering av uppfödaren, på felaktig/bristande hantering av ägaren o.s.v.
MEN... det är ett NATURLIGT, nedärvt beteende! Och löses enkelt med att ta upp hamstern från buren med hjälp av en kopp, liten box, låda etc. Väl uppe och borta från reviret brukar de nämligen vara snälla.
En del uppfödare jobbar aktivt och hårt på att "avla bort" detta beteende. För dem är det viktigt att en ska kunna lägga ner handen i buren och hamstern inte ska attackera den utan (helst) komma upp frivilligt i den. Det sistnämnda är dock lika mycket, om inte mer, upp till den nya hamsterägaren, hur mycket tid denne ägnar åt att fortsätta uppfödarens tämjningsarbete. På tre veckor (från en hamsterunge öppnat ögonen och du börjar hantera dem tills de är flyttredo när de är 5 veckor) hinner du nämligen bara påbörja tämjningsarbetet, inte befästa det. För att befästa beteendet behöver du jobba kontinuerligt och konsekvent, enligt din uppfödares direktiv.
Det är därför viktigt ATT du väljer uppfödare och inte köper från en zooaffär. Ser många inlägg i hamsterforum, där hamsterägare söker hjälp men poängterar att man INTE vill ha kritik eller åsikter om att man köpt från zooaffär, för den zooaffären är minsann himla jättebra och man kan faktiskt tänka sig att köpa där IGEN! Okej... men den är tydligen inte så jättebra att den kan finnas och ge stöd och råd och berätta om hur du går tillväga i ditt tämjningsarbete eller vad du gör när du får problem och vad problemen kan bero på?
Nu hamnade jag på ett sidospår ;-) Det är väl självklart att ingen vill ha ett aggressivt djur, men jag ser faktiskt inget fel i att de vaktar revir, eftersom detta är ett naturligt, arttypiskt beteende - och ser ingen poäng med att provocera dem i onödan när problemet går att lösa så lätt? Varför är det så himla viktigt?
Nu kanske vän av ordning undrar varför jag å min sida tycker att det är så himla "fel" att avla och sträva efter snälla djur som INTE vaktar revir! Men låt mig understryka att jag inte tycker att det egentligen är fel, men i en tid där vi redan i dag har ett snävt avelsutbud och där jag själv anser att en FRISK campbells, som inte drabbas av diabetes och glaukom, är det viktigaste, anser jag inte att vi har "råd" att selektera bort en frisk campbells bara för att den har ett naturligt revirbeteende. Observera att jag INTE anser att verklig aggressivitet utanför reviret/buren är okej.
Vill även lägga till en högst amatörmässig och ovetenskaplig notering och det är att många Campbells-hanar i dag inte är intresserade av att para sig eller verkar veta hur man gör, vilket är ett reellt problem för uppfödare i dag, och jag kan inte låta bli att dra kanske helt felaktiga paralleller med hundvärlden, där utställningsfantaster avlat fram väldigt maskulina hanhundar, som premieras i utställningsringen, och där denna "strävan" lett till förhöjda testosteronnivåer, vilket leder till hundar som får problem i vardagen med aggression etc. Min tankebana går nämligen då; har jakten på en "snäll", icke revirvaktande Campbell lett till att dessas testosteronnivåer å sin sida sjunkit och det är därför de inte är "intresserade" eller har ett svagt intresse av att para sig?
Lämnar bloggen med tankarna ovan och låter er suga på den karamellen. Konstaterar att jag är himla svensk ändå som älskar vårt unika och ofta hånfullt bemötta ord "LAGOM" (är bäst). Ni kan även kolla en film på Pysslings framsteg så här långt på vårt instagramkonto HÄR och jämföra med hans beskrivna beteende i början av detta inlägg. Vad tycker ni?
Comments